Stormen drar förbi, människor
kurar ihop sig, bakom vadhelst de
kan få tag på, den drar över knutarna
sliter i takpannor och buskar,
det är stormen - se en människa
mitt i en virvel,det knäpper i
fönsterna, den rymmer med oss
upp i luften,den bedarrar inte
den sliter i rötter, i barnkammaren.
2
Tungt i tankarna går, han har
varit med mig förr, skalden
storsvulen och med blödande sår
tänk blott en timme, hyllningen
står han inte efter, utan minne
jag tror ej som ni, och han blev
som galen, stor i själen och fri.
3
Jag vill kämpa och leva på min
kvadratmeter av jorden, finnas
till utan blivandet varför känner
jag att jag måste förklara mig
inför dig, och de döda, lämna
mig ifred, och låt mig sakta
förfalla på min kvadratmeter
av jorden,,,,,,,,,,,,
4
Jag vill ge dig hoppet att se, att färdas säkert,
men dina ögon är trötta, viskar förlåt mig!
Finns det alls någon säker väg,
att finna nycklarna till underjorden
att färdas där säkert, inte ofrivilligt,
psykosen, flammande föll änglarna ner
på stränderna där odjurets eldar brann.
Uppenbarelseboken, är vi redan där,,,där vid bron
var jag med den gången, såg dig ta klivet bortom
världen, från det kända in i det
okända, från ett slut, in, bortom,,,,,
5
Jag skriver ord som toner,
och tonerna vill mitt liv
skapandet naket, inför döden,,,
6
Håll dit öde i din hand, och låt
ingen hindra dig på din väg eller stig
det finns en viss typ av människor som,
stjäl gåtor, och vänder sig bort, men
vet att det alltid finns ett bakom,en läcka
som vi inte får täta, ett sår vi inte får hela
det finns bara detta nu glöm aldrig det,
det är hemligheten och jag skrattar, dansar
i väg med den zigenska orkestern, bortom dig
bortom dina tankar om mig, hela kvarter
vaknar en del av dem sjunger med det är så
det är, det är festen som överröstat, nått in.
7
Jag ser så klart, papper någon
lyfte ur mitt huvud, ändå är det
som om jag väntade på att få leva,
som om allt, inte riktigt börjat än,
jag drömmer igen, om Paris, hur vi
två går där, genom alla kvarter, är
det en sanndröm, är hennes ansikte
verkligt, är vi alls verkliga, vi
lever våra liv i väntan som om
vi verkligen trodde på det,,,,,,,,
8
Tiden vi levde, i ljuset, oskulden
jag minns den, jag svävade däri, är ett
minne i tiden den som varit där jag
står, och den som skall komma, en illusion
jag bär alla åldrar och det finns bara nu,
det är det enda säkra, ingen tävling att
tävla i, smärtan att leva fly den inte
ditt sinnes ändlösa konflikt fly den inte
iaktta den och den kommer sakta, sakta
att upplösas,,,,,,,,,,,,,,
9
Sitter i nattens sena timme, droskan
drar mig genom Stalingrad, gondolen
för mig igenom Venedig, drömmen är med mig
jag tolkar den inte, kanske får du bara
få, riktigt stora drömmar, i ditt liv
som säger åt dig i vilken riktning, och
på vilken stig du bör färdas, som lär dig
om livet, några har röster, av det ljusa
slaget som är deras skyddsänglar, mot andra
gapar bara ett intet och de minns aldrig
sina drömmar, jag var länge förlorad
men det var inte min tid att gå, jag
är tacksamm mot de som ändå tror på mig.
10
Avklädd, på allt, sorgen,
ett annat öde än du, jag
vinkar av dig på stationen
vårt möte var kort, du ligger
kanske på en strand i ett annat
land så många tankar, att bara vara,
men tiden är aktivitet, positiv-
handlaren, utdöda yrken,,,,,,,,,
11
Nära vidderna, sanden är vit
ljudet av dova vingslag, jag
finns här jag lever, störningarna
avtar, bara ljudet av tv:n som
välkommet distraherar, bli i din
ångest jag känner den allt för väl
en tår ur det glömda skåpet,,,,,,,
12
Livet jag söker hålla samman, så skört
en vind tar någon med sig, jag funderar
kan vi bygga något nytt ur tankens ruiner,
ur sanden som blir till glas, har varit berg
nu när du vet skillnaden på vad som är rätt,
och vad som är fel, finns det då några tvivel,
du vill bygga en trädgård, enkelt, och blommande
bygga något ur livet för livet,,,,,,,,,,
13
Skriket jag hör ur ett hål
i väggen, det vansinniga skriket
hjärtskärande, ur tingen, lådorna
jag väljer den bekanta ensamheten,
ser hur jag rör mig i rummet,
som någon betalade med sitt blod,
saker snurrar för fort som ett hjul
i mitt huvud, finns det alls någon
säkerhet, månen talar med solen,
de skyggar för varandra men ändå
är dialogen fullt synlig, jag ser!
14
Om jag kunde se någon annan än dig
skulle jag äga dig, skulle jag ta
din frihet, och du är född fri ingen
kan bli det, utan man måste födas fri,
födas ur elementen i fullmånen föder
inte de ord som ringar in dig,
om jag kunde tänka på något annat
är det din frihet, vår, som jag älskar.
15
Spöken som i årtionden levt närmare dig
ordjägare som plöjer i den jord där
stilar såtts, men att finna en egen,
det är både befriande och bundet, ett ord
ligger där, vill inte hinna ikapp,
men det oväsentliga kommer man ihåg,
precis som med drömmen, vad var det den
ville säga, en bit till också över planket
ribborna i den ödelagda skolan påminner
om det gamla fängelset med bilder på
väggarna, något som distraherade tiden
något som gick förlorat, som det där ordet.
16
Jag känner hur sjukdomen, urholkar mig
tömmer mig på liv, orden förlorar sin
mening, jorden är ett alfabet av singnaler
groteska masker falna kvinnor, stanken
av ingenting, doften brukar komma till mig
det är som om min mormor satte sig ner
och talade lugnande till mig, nu är allt
mörker, tillrättavisningar, varje rad
varje ordning, ibland ser jag tillbaks
som om någon annan levt mitt liv, jag
känner det bekant, men svindlande långt borta.
17
Vad var det jag drömde, var det om Sidharta
vid sin flod, var det om mörkret jag såg
människor gömma, vad var det jag drömde
spelar det någon roll, om allt var som ett
rinnande vatten, var det om nattliga äventyr,
vem hade mig i sitt grepp, försök inte
lura mig det var om dig jag drömde, betraktaren
är inte skild från det han betraktar, såg jag
odjuret, var försiktig om vad du yppar, vi
söker svagheter för att ha ett övertag,
antingen fly eller strida kom ihåg att
vaka över mig ängel när jag sover, ängel,,,,,,,
18
Du tycks flyga högt över mig,
stad av oro, tycks glida mig
ur greppet, ditt mästerverk, jag
ser tusen mil omkring mig, men ändå
tycks det inte vara nog, lätta rysningar
fågel där uppe och den som föraltid
slutat flyga, blivit till något större
utan namn, färdriktning eller språk.
19
Orden kommer till mig, jag
värmer dem, håglösa, några
kommer med sorg eller ilska,
viskas till mig, rörd vid dem
och någon ute på motorvägen
liftar med främmande mål,
samma riktning som orden, vart
är de på väg, några reser alltid
vilse hittar ej hem,,,,,,,,,
20
Tiden är dränkt i domedags-
profetior, jag vill inte ställa
mig i kören, men jag vet att ett ord,
är denna tid, och vad vi gör av den
var och en av oss liknar löv i ett
enda stort träd, några löv faller
i stjärnrymdens väv, jag går mot
fönstret lerskulpturerna någon skapade
en varje dag, där allt fastnade,
girighet var ordet jag sökte,,,,,,,,
21
Jag ser hur offret möter sin bödel
på andra sidan, hur de försonas,
bara du inte gör om samma misstag,
gjorde som de gjorde mot dig, kommer
livet att vara en seger, anden
som bor innom dig säger samma sak
talar om hur du kan böja livet
leva det värdigt, även om du inte
vet, så vet anden djupt inom dig.
22
I ensamhet vi går, med den stora
drömmen, lev i den skjut inte upp
den, tillslut har du glömt den,
eller den dig, lovorden du fick din
alldeles egen gåva, våga leva den, det
är meningslöst att dö, minns ditt
alldeles egna minne,lär känna dig
själv mannen i sin labyrint, med
huvudet sökandes fåglar orden, himlen
som skulle släppa honnom fri,,,,,,,,
23
Närvaro, att höja sitt
flöde att vara med om
någonting, att lämna det
utan saknad, fyrskeppet
märkte öar ett sammelsurium
av öar, bråtet, gammaldags,
finner ett rum, av insikten,,,
24
Det är så många,
navet roterar
runt sin egen
axel. Ordet jag
viskar, berörd av det,
medans tiden faller, spår
av drömmar, medans du och
jag faller, medans
allting faller,,,,,
25
Mästaren var klar med sin staty,
blicken liksom kisade in i dimman,
såg främmande fyrar, haveri, dödsstöten
och Titanic sjunker, som ett draperi som faller
som en kokong av glas och stål, i vitögat döden.
26
Korta spår ,någonstans att gå
jag känner dig! Eller tror jag
att jag gör det, det finns något
mellan varje människa, som inte
blir uttömt, jag vet inte hur jag
skall beskriva det, ett motstånd
kanske hit, men inte längre, detta
något drar sig undan samtidigt som
det vaktar sina gränser, höjer garden.
27
Vem reste stenen. Två ormar jag
ser stiga ur den, så bars den
just hit, för att stå just här
den tickar likt en klocka eller
en komet, gör sig påmind om tiden
och arbetet, som utfördes här,
runt solen via månen och soluret
som kastar sin obevekliga skugga.
Markerar vad, skillnaden på dem som
reste och dem som stannade kvar.
28
Jag tänder ett ljus inom
dig, för jag vet att du har
mycket mörker, du glimmar
i nattmörkret, ditt väsen
så mycket som hindrar och
binder men allt rinner
av dig, och den som binder
binder tillslut sig själv.
29
Världen är stor, även för
ögon som kan se i mörker,
gränser, men gränser löses upp,
det är din tur nu, när stjärnan
faller, säg inget jag vet
när du måste gå.
30
Minns du flykten
efter vägen, som
om navelsträngen
klippts av, du var
fri och jag skrattade,
minns du där efter vägen
hur kan allt detta
vara möjligt, i sitt element.
31
Elektrifiera mig, fäst mig vid
elchockerna, vid en traktor,
vid jordfåran, allt det andra susar förbi
ord ställda där ute i vinden, gots
förgänglighet, bakom dessa väggar
av ihopsamlad död, jag kan bara
vara med dig, bara med dig!
32
Som om jag inte vore någon att
räkna med, avstängd avskuren
från reklamplatser och fästade
tuggummin, från fikarasten
skitsnacket, jag bär ensam statyn
ner för branten, det är något
den vill säga, koter, rader av tänder.
33
Jag skall tvätta mig ren
från all skit, sluta gå
på den gatan där hålet
finns, jag skall hylla
lusifer på hans estrad,
tröttheten är inte jag
utan någon som lånar mitt
huvud, när jag tar det tillbaks!
Riv era hus och bygg dom igen
numrera varje del och ge fan i mig!
34
Jag måste kämpa, men någon säger
att poesin är död, jag måste vara
där ute, vittna, men samma röst säger
du kan inget se, kanske är jag blind
men vi stressar runt och jag spyr
ut en kyckling, äter mig mätt
på kadaverna vid fronten, det är
allt märkligt men dom säger
du är en av oss, vem ser skillnad
i oset från köket i vändningen.
35
Det första minnet var
spjälsängen, och fallet,
fyra trappor ner, benbrott
nackhåren var ljusa,
slungad ner på jorden,
mitt främmande hem, trevar
som barnfingrar över
allt de kan komma åt,
min hand är genomskinlig.
36
Koder kan inte vara liv
men rätt förstått är
det liv, de slagg där
gud lever i form av
partiklar, atomer
vaktade av odjur
framkallade av natten.
37
Urverken står stilla
för den tid de aldrig nått,
barns röster, löven dansar
i den skira vinden, ett asplöv
en krok jag aldrig agnar,
mer än med skuggor, slår rot
och djupt i jorden roterbladen
från helikoptrar.
38
Fyrverkeriet klingar av,
tänder ett rött ljus för
all min längtan, efter dig
en vindil ligger nära, varje
dag har en vinter frusen i
knäskålarna, och en sensommar-
sol ovanför mitt huvud, ett hjärta
i handen och ett som går mig förbi.
39
Utan känselspröt med en högre känslighet
ett liv berusa dig av det, flyt
sakta mot månen, singla sedan ner som stora
snöflingor, mot din kind, rymm med allt
surrat över dina axlar rymm uppåt vägen,
kanonkulor som etsat sin färdriktning i ditt
minne, kroppar möts sluter sig inom ett snäckskal
lätt skrivet med din fjäderpenna.
40
Tyng inte mitt sinne, med din död
med årsringar av minnen, kom kvinna
och dansa med mig in i natten ditt klara skratt
årorna plöjer djupt i tiden inte en droppe,
ungdomen är en dröm och frågorna,,,
besvarade av änglar, och den omedvetna
port som det okända skymmer,,,,
bravenet.com