Jag söker närhet till något,
något som alltid ligger ett steg
före, och ett steg efter, detta
tomrum, som svävar i dess mitt,
samtidigt gåta och förklaring,
det tar formen av ett valv, en
åder eller kärna, att namnge det
vore att förringa det, glasklara
tystnad söker en fruktan för
tankens is fjärd och gård, att
inte namnge det, det är rätt,,,,,,,,,
2
Jag kommer till dig, kvarter rymmer
kanske nåd kanske ingenting, bilden
är ännu levande var blev han av, han flyttade
från sitt hus, köpte ett berg, varför inte!
Ett berg långt borta, oåtkomligt täckt av snö
täckt av tygremsor böneflaggor byar av guld.
3
Fångad av natten, kommer
regnet, mästaren lägger sin
hand över dig för dig över
atlanten, du ser arktis, fångat
i en ljusbubbla en galaxisk resa
med överljudstoner och den fjärran
klagan från mödrar som mist
sina söner,,,,,,,,,
4
Jag levde i ett lövverk, på
en fyrlängad gård på österlen,
omedveten om livets kamp,
kämpade varje dag för att inte kämpa
förlora mig i naturen, och kärleken
och vinden och den delen där
ingen bodde, som inte störde,,,,,,,
5
Jag borde veta att svalor inte flyger
på vintern, jag borde veta att natten
ibland är längre än dagen, det är så
mycket jag borde veta, så mycket jag
sökt, men ingenting ger mig visshet,
ger mig tillträde till de andra rummen,
jag ser att vad jag än sökt är det som om jag
glömt slutet och början, de glider in i
varandra en bekant röst säger, gå inte
den vägen men jag är i ett land
som saknar vägar,,,,,,,,,,,,
6
När bortom blir nära, när
människor blir levande då
sjunger näktergalen, om ett
rum fullt av speglar, om
tingen i ditt rum
intet lagrad på intet,,,,
7
Du finner mitt ansikte där,
där jag spelade så dåligt,
imitationen av mig själv,
kontrasten, det tappade
ansiktet, mannen med sin hund.
båda är dom samma, men förbi,
natten, trådarna korsar, tvärt av
lämnar tomrum,,,,,,,,
8
Pöbeln vill se blod, se
huvuden rulla, själv ser
jag dem som samlar på själar
sanningen är den att det fins ingen
skillnad, det är alltid neråt de slår
men jag biter av ödets trådar
det spelar ingen roll var
jag står, jag har redan
fått upp vittringen,,,,,,,
9
Det klänger växter kring ett träd
jord där inunder, jag undrar, vad
skall denna kamp tjäna till, när
blir den verklig, när vi ständigt
rör oss i cirklar, när vi vet, vem
kan vi skylla på när vi vet,,,,,,,,
10
När ringfrosten kommer
för sista gången det blir
vår, våroffer hett är järnet
några djur färgar den sista
snön röd, djurkropparna skriker
i extas, bryt mig en åder
där färger kommer fram,
där former föds i nattens aska,,,,,
11
De gamla sångerna blir
populära igen min önskan
till barbarerna slakta inte
denna get, i köerna som blivit till
stigar ingen väntar på sin tur
i rummönstret. Att överleva detta
kräver mycket ensamhet,
kräver tågkraschen,,,,,,
12
Vem ställer du som vakt,
hör skymningen komma
vem står där ute, vem
varnar dig innan det är
försent, vem vaktar ditt kött
och dina ben, och ditt blod
och anden, när du reser in i
drömtiden, till det innersta rummet.
13
Du kan inte fly dig själv
när älvor kommer, allt ditt värn,
tecken, rista dem nu eller aldrig!
Sitt stilla till morgonen
vet att din vän väntar dig,
där i dunklet, krävs av dig
katarsis renad från ditt hem
våren kommer föser vinterns
dunkla vråte framför sig
det är tur att dessa hålor i bergen
står ut med oss, i svarta hål,
som drar allt och ingenting
till sitt bo,,,,,,,,,,,,
14
Men se då! Se åt mig!
Vid vägkorset vad som helst
vila från detta! Hämta de
förlorade delarna var på
deras sida! Hämta de
förlorade delarna!
15
Jag blir varm innombords
av att höra och se dig
solen lämnar sommarheta
skuggor, det är precis så mycket
mellanrum att jag kan rymma
mellan träden de dansar i
vargtimmen du är tätt bakom mig
men trädet tog din skugga, dansa så
får du den åter!,,,,,,,,,,
16
Jag skriver härifrån min vrå
bryter upp slänger ut, men
inte mitt skogsrå, hon är
här för att stanna nu kan
ingen mig förbanna jag har
gått mina varv som slipats till
en stol utav en svarv det är så
enkelt det där, i nästa varv,,,,,
17
Hårt i marken slår, slår
för gudar, för guden i mig
vi sitter på ett café, ser
det omöjliga i henne, som
jag inte kan lämna, som jag
inte kan se, men hon ser mig
det omöjliga i mig,,,,,,,
18
Musik vet du varför den lever
för att sångerna inte kommer tystna
för att sejden är dig övermäktig
för att flöjter byggs av enkla
rör för att din typ, som söker
tävla i tystnad, aldrig kan vinna!
19
Tunnlar av sekler, atlantis
dess gåta trevar i mörkret
efter de visas nyckel i
klyftor, du känner din
vilja avta, ge inte upp!
Du är närmare, än du tror,
det är inget spel, men du
måste ändå hålla dig
till reglerna,,,,,,,,
20
Månen spelar det strödda
stjärnljuset, du är kvinna
och jag man, intet skall
stå oss emellan, ett ljus skall
tändas av den bitterljuva
sorgen, som spelar på sin flöjt
som spelar av den bitterljuva sorgen,,,,,,
21
Buktalare rättar till dina missar
i talet, om dimensionerna, sträcker ut
en arm. Sommarens skratt ljud och
rök, röster, jag står inte ut
med livet! Jag har sätt det bli
aska för min kärlek, tanken bygger,
livet leker, men den är så tungt,
livet skall döda alla, med det som får
oss att leva, tankespår ut i intet,,,,,,
22
Ta hand om dig, för jag vet
att du vill leva, håll i
av alla krafter, för det
finns de som samverkar med dig
du rår inte för världens ondska
inte heller dess godhet men
jag uppmanar dig att
vandra i skönhet,,,,,,,,
23
I hamnen, dockorna ligger
övergivna, ändå kan jag gå ut
dit, samla upp all flaskpost
sedan förra säsongen, världen
blir allt mer ogripbar och
jag med den, det är som om
vi förlorat greppet
om den här tiden, om det här
jaget, men ändå,
in i det ,,,,,omöjliga,,,,,,,,,
24
Jag går med gåtor,
jättar drar himlavalvet.
I underjorden är allt mörkt
men jag föddes med en stjärna,
och jag är inte rädd, jag följer
ljuset som är jag, odelat,
jag går med gåtor,,,,,,,,
25
Vart var det jag varit, vart
var det jag kom, kan natten
säga mig ordet, kan dagen,,,
jag reser med spelemannen
men han saknar syn, en kvinna
skymtar i ögonvrån, jag
böjer mig ner för djuret
med lockrop, och danser,,,,,,,
26
Spela vind öppna segel,
för ett annat liv, långt
här ifrån, varje dag samma
av det kända, men jag
vill det okända,,,,,,,,
27
Jag har sökt en hamn,
men havet blickar stålblått
jag vet inte var denna farkost
för mig men det är energin i sig
jag förnimmer, i mina händer i min kropp
men jag söker en hamn, vågorna
kommer in slår mäktigt mot piren,,,,,,,
28
Du kommer leva bortom det här,
bortom jagets tyranni, bortom
skräcken, en regnbåge kommer
synas över den plats där du
är begravd du får inte livet
åter, valet mellan ont och gott
nyanserna är så många om det
vore så enkelt som svart eller vitt,,,,
29
Natt-ord hjärt-ord och skogs-
ord, allt vilar i skuggan
lämnad efter, efter den
skära morgontimmen, ge mig
inte mer av svärta! En dag
kryper döden in i din skugga
se då till att ha älskat och
levat, av hela ditt hjärta,,,,,,,
30
Först måste du se väven,
för att kunna sträva, se i kristall-
skallar, den senaste såpan, det du måste
köpa tills du aldrig blir nöjd,
det expanderar men hålls samman,
stirrar in i väggen, ser ur-
befolkningar dansa där på väggen,
de dansar den stora väven,,,,,
31
Allting väver ordet, tysta
stygn, det väver det osagda ordet,
alla är inte redo att se det
men det är skrivet utav glädjen,
gångar och valv, skrivet, och orört
kunskapen kommer sakta,
tills du inte märker något
tills många solar passerat
många horisonter,,,,,,,,,,
32
Min kropp styckas, mitt huvud mosas
lika omsorgsfullt som detta sker
sätts delarna tillbaks och han,
shamanen sätter ihop ett nytt huvud
en pånyttfödd kropp, ett transformerat
medvetande, de folk som kämpat längst,
på våran jord kan dessa sånger, minns
varje del som förnyad in i nästa
förnyade ögonblick,,,,,,,,,
33
Säg inte allt, många
är inte mogna att höra
och många är för gamla,
för gamla för nya vägar,
jag såg dig som en skugga
vågar du följa mig hem?
Ja vad var det värsta jag
kunde finna, som om jag
inte mött min skugga tidigare
skjut aldrig upp det mötet
om det kommer,,,,,,,,
34
Återta min blick, jag älskar den
var du än är, ser jag dig på nytt
jag har fyra gånger, fått den obesvarad
jag räknar dagarna, reser på en monolit
om jag än minns hur det var att se dig
orädd skulle jag gå dig till mötes,
se dig, din perfekta kropp,,,,,,,,
35
Bär lite till, innan det brister
din kropp , och anden fjäderlätt,
det är inte alltid du får de svar
du söker, men lyssna rätt, du
kommer förstå när du lyssnar rätt,
valmon står högröd mot rapsens gula,
när skall jag älska dig rätt, som
färgerna inom mig dofterna smaken
av gräs, efter landsvägen,,,,,,,,
36
Tänd ditt kosmos,
rakt över oss
dold kunskap får den
som har rätt uppsåt,
men vita lögner,
jag kommer alltid
vara den tjuv
jag är idag,,,,,,,,
37
Nattens barn det finns en famn
och en kärlek för er, se er om, för att
det är det förbjudna vad dom än säger
lyssna för du skall inte ensam se att
det är lögn och att sanningen
bara är ett ord,,,,,,,,,,,,,,
38
Säg inte att jag saknat er,
min obundenhet och kantiga
form säg inte att jag missat något
som ändå går i repris på en annan ö
där jag varit har jag satt ett märke
försök att tyda det du!
39
Jag är namnlös, inför din fruktan på
jorden står jag och jag hör dig som ett ljud
eller doftar dig som en doft, jag vandrar bort
efter järnvägsspåret det finns så mycket som
måste göras och jag kan inte gömma mig bakom
denna dikt eller något som stör mig, jag har
min tid och du din, det är upp till dig nu.
40
Jag rusar fram på en bekant stig, nog
har jag cyklat här förut, lätt, samma
känsla infinner sig, då det går upp för mig
jag är denna känsla,,,,,,,,,,
41
Fruktan var så nära, ilskan
att vara ett med det, öde
som skulle komma att ta livet
när det på ett sätt bara börjat,
jag står på betonggolv tycks fylla
hela horisonten, jag skriker
åt dessa makter att ge liv
men allt är nu borta,,,,,,,,,,,,
42
Tankar följer i vargens spår
korsar aldrig samma spår samma
vittring, jag vet att du ville
veta svaren på gåtorna, men du
var aldrig i närheten, tickar mitt
minne ut ur världen, in i glömskan
alla dessa ögonblick, in i evigheten
där du och jag dansar, i evighet.
43
Gatorna är tomma, kristallnatten
början är bara ett ord, du seglar med mig
natten öppnar sitt fuktiga öga
jag visste att du var där för mig,
som en skugga som du inte ville skulle hinna ikapp,
vilken dåre jag varit, tomma ord
jag skrev, för att sedan bränna dom
bokbål, tomma rader.
44
Någon gång såg jag dig, som
en dröm i askan och det
slutgiltiga korset höjer mig själen in i alla andras
ett glädjens andetag rakt in i hjärtat och blod
som dracks tills minnet, närde besten
vid din fot, var ett fat av vin
i ett öde skepp, en hand
och inget mer,,,,,,,,,,
45
Nattvandrare, hungrar
det som är lagen, är
den deal som gjordes
av falna änglar att
överge oss, och allt prat
om jorden,,,,,,,,,,
46
Tankar är som en öken, ett tidevarv
kvinna kom till mig, jag begär inte att du
skall avslöja ditt mysterium din gåta,
för vad vore då spänningen, och de trådar som
lagts över vårt avlånga land,
singnaler till kosmos till glömskan
och åter,,,,,,,,
47
Samma urringning du hade, jag
kunde förnimma dina bröst, ditt
hår, det varma i ditt sköte,
leendet inifrån dina bruna ögon,
jag kunde se fruktskålen som din famn
en gång mötte jag dig, vinet
samtalet vi hade, klarheten,
diamanten i ditt sinne,,,,,,,,,
48
Kommer jag förbi gåtan, över alla sår,
som livet gett mig. En blind och en seende,
jag som jag uppfattar det är tomhet
en sång in i evigheten,,,,,,
49
Allt lever sina band
och alla korsar de jorden
korsar jaget som vi bygger
blir klara över, eller så faller
de, kontaktar galaxer,
bortom alla liv, bortom
all form,,,,,,,,,,
50
Så mycket inspärrad kärlek
så mycket förlorat
men jag ångrar inget,
jag blir varnad, i tid
vid mörkrets intåg,,,,,,,,,
51
Ingen vet om det sorgliga i det sorliga
om båtar som kantrat, och sedan
tagit sig upp igen, om en natt
och en dag som blivit ett
om drömmar, som jag aldrig skrev
om en glädje, som tände nattens ljus,,,,,,,
52
Kom sa hon, låt mig inte vänta
tills du finner mig igen
gå i ditt månsken, låt alla masker falla
fin i din rikedom inget att greppa,
gycklarna sover under bleka stjärnor
över hav, dis och silver,
en rök som väcker din slumrande ande.
53
I tiden mellan natten och dagen
sår landskapet, växer ner i jorden,
urtidsdjur bepansrade av leran.
Trötta fötter går,,,,,levande jord,
levande tidvattensskymning,
droppar av blod, bepryder döden.
Singlar ner, svarta rosor, mot
jordens inre,,,,,,,,,,
bravenet.com